Ut ur Mörkret

Okej, nu tror jag minsann att det är dags att offentligagöra denna blogg.
Jag har som sagt strulat till det lite med min förra, så detta är min nya :)
Jag uppskattar kommentarer jättemycket, de värmer i hjärtat.


Idag har jag bara känt skuld skuld skuld.
ALLT som händer, oavsett om det händer en kompis eller ngn annan nära så känns det som att det är mitt fel. Vad jag än gör, hur jag än beslutar så är det alltid någon som inte bli nöjd med mitt beslut! men så kanske det ska vara? Det kanske är det livet handlar om. Man måste ju ha olika åsikter lixom.
Men för mig känns det på ett mer sjukligt sätt. jag vet inte hur jag ska beskriva, men jag känner mig misslyckad, allmänt misslyckad. Det var nog en bra beskrivning tror jag.
Betyder jag verkligen någonting, och för vem i såfall?
Ni ser mig inte för den jag är, ni försöker bara göra mig till någon annan!
Jag vill inte ha det så.
Men återigen så är väl det också mitt fel. Jag vågar inte visa vem jag är, jag vågar inte ens stå för vem jag är.
Men det är ju för att jag knappt hittar mig själv i all den här röran till liv.
Som en labyrint ungefär, jag vet att jag kan vara nära mål men det är en helvetes krånglig väg dit. Det finns många vägar men bara en som leder till mål. Hur ska jag göra för att hitta den?
Snälla, kan någon visa mig vart livet finns. Jag är vilse. I det mörka. Jag klev ner i en djup mörk grop, o kan inte ta mig upp, inte själv iallafall. Räck mig din hand, jag begär inte att du ska dra mig upp. Vi hjälps åt tillsammans, men jag gör det mesta jobbet, eftersom det är jag som är fast i gropen. Just nu känns det som jag är på botten och gropen kan inte bli djupare än vad den är nu. Men där har jag fel, det kan faktiskt hända att marken under spricker upp och jag ramlar ner i Ingenstans. Dit vill jag inte, det är bara i sagorna man hamnar där.


Hjälp.