jag är trött på allt som har med krav att göra.

När man är sysslolös blir det att man tänker, alldeles för mycket.
Just nu är det bara en sak som kretsar i mitt huvud "jag mår inte dåligt, jag bara inbillar mig!". kan man inbilla sig att man mår dåligt? Jag tror att jag isåfall har gjort det, eller så överdramatiserar jag bara. Jag mår ju bättre än när jag var inlåst på avdelningen. Men mår jag verkligen bra för det?
Allt är nog bara inbillning, jag är lika frisk som alla andra människor. Allt är och har bara varit en bluff, eller?
Jag har i uppgift att fylla i en stämningslägesdagbok. Mitt stämningsläge har då aldrig ens legat på normalt, eller jo, dagen då jag blev utskriven. men iaf så har det aldrig ens varit i närheten av förhöjt. Då menar jag "vanligt" förhöjt och inte förhöjt som i manisk.
Jag ligger alltid under "normalgränsen", lindrig, måttlig eller svår. För det mesta kan jag bemästra min egen ångest o depression någorlunda som tur är.
men samtidigt funderar jag..Vad vore jag utan mina sjukdomar?? Det känns som att jag inte vore någon då, de har lixom blivit en del av mig. Sjukt att det ska vara så. man ska lära sig leva MED sjukdomen, inte FÖR den. Just nu är jag fast i dens makt. Det är då jag blir som svagast.
Jag intalar mig hela tiden själv att jag mår inte alls dåligt jag bara överreagerar. Men om jag tänker så, så känns det ju som att något verkligen inte står helt rätt till. Är det mig det är fel på? Eller är det detta samhälle vi lever i idag som påverkar. Är det inte okej att må dåligt?
Man har ständigt kraven på sig att man måste arbeta. Arbeta är väl inte allt? Hälsan måste ju betyda mer!?
I detta samhälle ska man vara "frisk" och klistra på ett leende och gå till jobbet varje dag och låtsas som att allt är bra, men på insidan gråter man. Det är inte bra att skjuta undan problemen och sina egna känslor, det är då det tillslut svämmar över och så mår man piss sen.
Nej, man måste ta sig tid att tänka mer på sig själv. Man ska inte ha alla krav pressandes i nacken, utan man ska göra allt i sin takt. Man ska inte som sjukskriven behöva känna pressen på sig att börja jobba, eller jo på ett sätt, men varföööör är det såå viktigt att börja jobba? Är det kanske det man mår bäst av? Eller blir det bara att man döljer sina problem och fyller ut problemen med en sysselsättning??? Nej jag är emot detta. Hälsan är viktigast så är det bara. Man ska tänka mer på sig själv och sina känslor och målsättningar. Annars funkar inget i slutändan.