höst på insidan.

usch usch usch.
Jag känner mig inte omtyckt alls.
Jag känner mig ensamast i världen.
Nu kommer hösten snart, o jag lääääääängtar faktiskt.
O vet ni varför? För att hösten symboliserar hur det känns för mig på insidan.
Stormigt, löv som faller, regn regn regn...kyla..
Jag har aldrig gillat hösten tidigare, men nu tycker jag att det dels är mysigt men oxå på ngt sätt så kan jag identifiera mig med hösten, inombords.

För övrigt hände inte så mkt.
Jag längtar tills A kommer till mig, det är det enda ljusa jag har att se fram emot nu i denna trista trista vardag. Blä.

Jag är nämligen inte som alla andra. Jag jobbar inte. Jag sover bort dagarna. Jag har inte många vänner i närheten att umgås med. Alla är så långt borta. Min insida består av ångest ångest ångest, eller med finare ord en himlans massa känslor som inte får komma ut, o när bägaren ibland rinner över o känslorna pyser ut, det är då ångesten infinner sig.
Ångesten som förstör mitt liv och förgör mig.