Ut ur Mörkret

Okej.
Den här dagen har psykiskt sätt varit väldigt väldigt jobbig.
Först var jag hos kuratorn, det kom upp en massa som först inte kändes det minsta jobbigt.
men ju mer jag tänker på det desto mer vill jag inte leva. typ.
Men hela tiden under de senaste 6 åren har jag stängt av mina känslor så mkt det bara går. Jag FÅR inte känna ngt, så är det bara! Jag vill såå gärna ändra på det. Men vad händer om jag skulle släppa fram alla känslor?? jag är rädd för vad som ska ske. O det GÅR inte att göra det fast att jag har försökt...
Hur mycket krävs egentligen från min sida för att jag ska bli frisk?? Orkar inte meeer...
Ska livet vara såhär svårt...?
Det frågar jag mig varje dag.

Sen så den senaste tiden har jag en tendens att träffa på folk från sjukhuset..
Från när jag vara inlagd. Både anställda och patienter. Känns måttligt jobbigt. För jag är sååå rädd att jag ska hamna där igen. På den dumma avdelningen, där allt bara känns ännu mörkare.
Fast innan jag blev inlagd förra gången hamnade jag först på en psykosavdelning (har ej psykos). Där var all personal underbart snälla. O när jag hade skadat mig för mkt fick dom titta till mig en gång i timmen. O jag hade eget rum o en i personalen kom in o lade ett täcke över mig..DÄR hade jag gärna stannat ngra dagar till.
Sen blev jag flyttad till min ordinarie avdelning. Där all personal bara var bajs typ, vissa stunder var bra o viss personal var underbara. Men usch..där vill jag aldrig hamna igen. Fast på ngt sätt är jag ändå glad att jag var inlagd eftersom jag träffade underbara människor där o då syftar jag framförallt på S och A <3<3 Ni är braaaaaaa! :)

Men eftersom det iaf går åt rätt håll kommer jag antagligen att få stanna här hemma :)
Vem vill ligga inne i en sjukhussäng hela sommaren (när det är såå fint väder....elller iiiintee!haha)

Nu ska jag ta en dusch o sen ska jag äta smörgås med salami och brie <3

Puss på er...